1. (samtal med vänner på spårvagn)
Konversationen tappar andan när jag stryps av plötslig rädsla. Känner mig taskigt överrumplad och snubblar av spårvagnen efter ett hastigt och hjärtligt men tomt farväl. Känner mig upprörd över detta övverrumplande.
"Sometimes what keeps us apart is that fear locked up in our hearts."
2. (har just klivit av spårvagnen och skådar ut över världen väntandes på bussen)
Jag såg från mig själv. Började med mig
och zoomade ut tills jag såg hela världen
framför mig.
Allting blev så skrämmande stort
och jag drunknade i världens
komplexitet.
Ibland känns världen too much
3. (målad för mig)
Jag skådar kvällshimlen.
Likväl så stort men vilken underbar skönhet att förundras i.
Jag känner mig liten men inte längre dränkt.
Jag ser månen och mitt hjärta gråter
i förundran över att den lyser på just mig.
(nu kommer bussen)
Jag lånar himlens perspektiv och vänder mig mot människorna.
De är inte längre skrämmande men så vackra.
Var och en så värdefull.
(jag kliver på bussen och åker hem)
Open my windows wide
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att bli sedd för att kunna se … ett ögonöppnare!
SvaraRaderaSkiftningen mellan att se vida världen och människorna från ett "krasst" mänskligt perspektiv och från ett himmelskt perspektiv påminner starkt om Wim Wenders film Himmel över Berlin!
(På nåt sätt måste Wim Wenders kommit i kontakt med Henok (Enoch)!)